Linnea

Det var den sommaren som då
Då solen alltid lyste het och stark
Den somarn var hon tjugotre
Och hon visste ej att kärlek fanns

Hon såg blomman somna in
När kvällen sjönk därborta vid åkerns grind
Där vägen blir en äng
Där de sågs först, det blev tyst, sen sa han;
Vi väntar på regn

Han var stor och stark och blyg
Han sa: Jag tror att vi har hittat varann
Och rosorna slog ut i smyg
När hon den kvällen la sin hand i hans

Det var just så som det gick till
när kärleken hann upp Linneas liv
Det var för väldigt länge sen
Som de sågs först, det blev tyst, sen sa han;
Vi väntar på regn

Och runt omkring var vetefält
Med slit och kraft och undran jämt
om skörd, om regn, om höst

Och år som kom, och år som gick
Med stora och små ögonblick
av nöd, av lust

Han dog när lillan just fyllt fem
Linnea mötte aldrig någon annan
Hon ser hans händer varje kväll
Så som en blomma,
som väntar på regn