Svanebäcken
Roffe Ruff, Hofmästarn
Jag kan höra Svanebäcken mullra under brunnslocken vid kyrko/
På samma sätt som blodet ännu dånar genom ådrorna i mig/
Vi har blitt så mycket äldre/
Å i viss mån till det sämre - kanske mer än så/
Men jag ångrar inga minnen utav dig/
På en bänk i Svalebo där vi miste framtidstron ihop/
Ser man ända bort till bron, där så många drömmar dog/
Alla dom som bor här nu, kommer aldrig veta hur du formade oss/
Och hur det var
När vi blev
Som vi blev/
Våra skratt har ebbat ut vid Seminariets vita vägg/
För allting har ett slut, så även för en vilseledd/
Jag har börjat släppa taget, det tjänar över huvud taget inget till/
Att tro
Att du ännu
Är min/