Mjölnarens Irene

Den ene kom på hösten, just när isen bundit sjön,
den andre under vintern, muntert traskande i snön.
Fast båda hade tjänat kung och krona i armen.
Så blev de genast fiender om mjölnarens Irene.
Men flickehjärtan är ingenting att lita på,
de klappar stundom för en, lika ofta för två.
Och aldrig det händer när en flicka blir fru
att man är tre som blir ett utav tu.
För att få slut på tvisten, så sa mjölnar'n till sitt barn:
Den som ger tusen daler, får båd dej och halva kvarn!
Och friarna i världen drogo ut på flinka ben,
för att förtjäna daler och för mjölnarens Irene.
Men flickehjärtan är ingenting att lita på,
de klappar stundom för en, lika ofta för två.
Och aldrig det händer när en flicka blir fru
att man är tre som blir ett utav tu.
När fyra år var gångna, sågs en dag en ömklig syn
hur båda kommo traskande från var sitt håll mot byn.
Men inga daler hjälpte, ty för flera år se'n ren
en rikeman från grannbyn hämtat mjölnarens Irene.
Men flickehjärtan är ingenting att lita på,
de klappar stundom för en, men lika ofta för två.
Och aldrig det händer när en flicka blir fru
att man är tre som blir ett utav tu.

Ty flickehjärtan är ingenting att fästa sej ve'
de klappar stundom för en och två men också för tre.
Och friarna svor att aldrig mer ta' sej en fru
och är de trognaste vänner ännu