Jordegryning (Världsalltets Konstnär)
I ångande dunst över granskogen
Satt fullmånen
Gulröd och trind
Lyste ock skarpt uppå ödslig hed
Ljuset föll ned
På en ensammer lind
Därinne vilade vinglöser orm
Vakandes fromt
Över gullprydd juvel
Särlanatten gliade ömt
Då månkruset tömts
Över stjärnors sel
Fladdrande lyktor I nattens särk
Ett förtrollande verk
Som var irrblossens sken
Månen gav dem en gränslös kraft
Som mörkret haft
Men ej ristats I sten
Här skapades historiens magi
Ymnig elysei, I regnbågsklar regi
Trolska bilder fjärmade all agoni
Och jorden grydde blid och yster
En andekonstnär höljd I dunklets mörka vrå
Där själgastar gå, och dimma ligga grå
Danade så fram de oceaner blå
Och mörkret dräptes av dess lyster
Då gryningen fortskred I alltets värld
I en arkadisk färd
Tog tussmörkret vid
Trollpackor kallade milans män
Förslavade dem
I evinnerlig tid
Resar dvaldes I urbergets hjärta
Fjärran ljusets svärta
I mörkrets mo
Men älvafolkets livliga dans
Försatte dem I trans
Och gav dem ej ro
Yster liksom sländors vimmel
En stjärnströdd himmel
Gav levnadssättet
Penseldrag sveptes över skyn
Det var konstnärens vy
Som skapade porträttet
Här skapades historiens magi
Ymnig elysei, I regnbågsklar regi
Trolska bilder fjärmade all agoni
Och jorden grydde blid och yster
En andekonstnär höljd I dunklets mörka vrå
Där själgastar gå, och dimma ligga grå
Danade så fram de oceaner blå
Och mörkret dräptes av dess lyster